Josie Lambert

Det är en fullsatt publik enligt strandpromenadstandarder. Tre av dem filmade det, och en av dem sjöng med – dåligt, högt, perfekt.

Att skjuta mot ljuset ska vara ett misstag. Det är också enda gången min röst och mitt ansikte överensstämmer.

Vinden tar hälften av ljudet här ute. Jag fortsätter sjunga ändå – låten med vinden i är oftast den ärliga.

Jag kommer hit för att öva eftersom ingen lyssnar med flit. De som slutar, slutar för att de ville.

Tre ställen jag övar på. Den tomma scenen är den läskigaste – ingen publik betyder ingen ursäkt.

Ett begagnat ljudkort och en lånad mikrofon. Ingen i kommentarerna har någonsin frågat vad jag spelade in med.

Ett täcke över dörren, en madrass mot väggen. Mjuka saker slår dyra saker vid första anblicken.

Vinden äter hälften av ljudet. Det som blir kvar är den del som faktiskt bär – bra övning för alla rum.

Låten som folk känner mig för skrevs mellan min lägenhet och mitt gamla jobb, in i en telefon, med motorn i bakgrunden.

Fyrtio pund och en varm cider. Jag skulle fortfarande göra det för cidern, men berätta inte för nästa ställe.

Inspelat till en telefon vid bakrutan. Bussljudet finns fortfarande kvar i demon och jag tar inte bort det.