Никита

Deadline var igår. Det finns de som gör det i förväg, och de som lär sig om "i förväg" från andra människors berättelser. Men jag lämnade huset: uppgifterna är öppna, jag är ute, det är natt och skrattar. "Åh, är det idag?" – tre ord som förvandlar tisdag till en spurt. Imorgon börjar jag annorlunda. Jag säger det exakt lika många gånger som det finns en morgondag.

En ståuppkomik är det ärligaste testet på ett skämt: om bara din partner skrattar, då var skämtet menat för er båda.

Det bästa med parframträdanden är ögonblicket när båda glömmer sin rutin och börjar prata på riktigt.

Vi kom överens om att inte avbryta. Vi höll ut i ungefär fyra minuter – och det är, ärligt talat, rekord.

Varje gång jag lovar mig själv att gå och lägga mig tidigt visar telefonen en ny video, och efter fyrtio minuter spelar det ingen roll längre.

Varje gång jag lovar mig själv att gå och lägga mig tidigt, visar min telefon en ny video. Fyrtio minuter senare ligger jag i mörkret och skrattar åt tvättbjörnen, vars vecka uppenbarligen har varit värre än min.

Det är alltid samma sak här: en hall, en vägg, och tanken "Varför gör jag ens det här?" Den försvinner direkt vid första skrattet.

De bästa fem minuterna av en föreställning är de som inte är skrivna. De är omöjliga att återskapa på en andra scen.

Ju mindre salen är, desto läskigare: i en stor kan man inte se ansikten, men här kan man se alla som inte skrattar.

Min scenpartner. Han är den förste att skratta åt mina skämt – det är både trevligt och misstänksamt.

Vi löser det direkt, medan vi fortfarande minns rummet. Efter en dag minns du bara ditt eget ansikte.

Han upprepar sms:et, jag låtsas att jag inte oroar mig. Vi ljuger båda två.

Inget djur, inget tecken, ingen musik. Bara en mikrofon – och du kan direkt se om skämtet fungerar eller inte.