Рита

Det svåraste med den här övningen är att låta dig själv lägga ner den. Hinken kommer inte att hamna någonstans, och dina armar kommer äntligen att få vila.

Du kan inte bära fulla bröst länge. Du antingen sätter in dem eller tar ut dem – din kropp har inga andra alternativ.

Det är en rolig bild och träffande: ångest är när man bär en full hink och är rädd att spilla den, trots att ingen bett en att bära den.

En tom kväll är inte tomhet, utan en plats där du kan lägga något. Vanligtvis hamnar något gott där.

Och jag tänker inte avsluta den. En oavslutad lista är ärligare: den visar vad som är viktigt och vad som lades till för syns skull.

Sömn, en promenad och en person du kan sms:a när som helst. Resten är bara ett trick.

Det var inte ansträngningen som räddade mig, utan erkännandet att dagen hade misslyckats. Det är oftast där det börjar lyckas.

För jag läste någonstans att alla framgångsrika människor gör så här. Jag ska berätta hur det slutade.

Jag pratar till kameran som om det vore personen framför mig. Annars blir det en föreläsning, och ingen har bett om en.

Jag ska säga det ärligt, och inte på det sätt som det vanligtvis sägs i samtal om produktivitet.

Jag skriver inte en sammanfattning av dagen, utan tre rader: vad som hände, vad jag känner, vad som händer härnäst. Mer behövs inte.

De första trettio minuterna är skärmfria. Inte för disciplin: hjärnan måste vakna innan något stoppas i den.