Варвара

Vetenskapen är den tråkiga delen: samma mätning, upprepad tills det blir tydligt. Att titta är redan ett experiment: ett teleskop avslöjar ljus som är tusentals år gammalt. Först kommer kontroll, sedan glädje: gör samma sak utan materia. Fråga "hur mättes detta?" – en fråga eliminerar de flesta av de stora nyheterna.

En regel jag aldrig avviker från: om en bild inte kan förklaras med ord på en minut, betyder det att jag inte har förstått den än.

Mellan ett hundra och fyra hundra miljarder, och vår sol är en av dem. En fyrfaldig skillnad är också en del av svaret.

För tjugosex tusen år sedan var sköldarna fyra kilometer tjocka. Under dem låg det du står på nu.

De kommer att kollidera om fyra miljarder år. Stjärnorna kommer knappt att kollidera – rymden mellan dem är så tom att galaxer passerar rakt igenom dem.

Blå brinner starkt och lever i miljontals år, röda svagt och i miljarder. Ett fotografi av hylsan är en komplett tidslinje över livet.

I denna gyllene klump är stjärnorna en miljon gånger tätare än här. Det finns ingen natthimmel där – den är alltid ljus.

Strimman över himlen är Vintergatans skiva, och vi tittar på den inifrån. De mörka strimmorna är inte tomrum, utan damm som skymmer ljuset.

Vatten rinner under isen året runt – det är bara mindre på vintern. Bäckens styrka används för att avgöra hur mycket glaciären har förlorat under säsongen.

Två gånger om dagen avslöjar lågvatten kilometervis av havsbotten. Vattnet går inte "någonstans", utan till andra sidan planeten – månen drar det dit.

Till vänster är tundra, till höger en isvägg. En och en halv meter skiljer dem åt – en skillnad på tusentals år av ackumulerad snö.

Isens tjocklek absorberar den röda delen av ljuset och släpper igenom det blå. Ju djupare sprickan är, desto blåare ljus – det är inte färgen som är avgörande, utan längden på strålens väg.

Den tunna blå bågen är all luft vi andas. Den är lika stor som en jordglobs fernissa.

Över hela världen, vid samma Greenwich Mean Time. Utan dessa sfärer skulle det inte finnas några exakta prognoser – satelliter ser inte allt.

Det här var burkarna med filmförsegling: kyla saktar ner den kemiska reaktionen. Det är samma princip som används för att förvara läkemedel kalla, inte "för att förhindra att de förstörs".

Det är mindre nederbörd här än i Sahara. Snön smälter inte på flera år, så det verkar som att det är mycket – men det faller nästan lika mycket.

Om du samlar allt på marknivå får du ett lager lika tjockt som ett mynt. Det är allt skydd du behöver.

Jag älskar att fotografera på platser där ingenting händer. En upplevelse där "ingenting händer" är kontrollen; utan den är varje slutsats tom.

Det är bekvämt att testa din hörsel och syn här: det finns inget eko, ingen punkt för ögat att fokusera på. I sådan tystnad börjar hjärnan själv slutföra arbetet.

Bark känns varmare än sten, trots att de har samma temperatur. Detta beror på värmeledningsförmågan: sten transporterar bort värme från handen snabbare än trä.

Jag samlar material: minst tre källor, och minst en måste argumentera med mig.

Mitt kriterium är enkelt: om jag inte kan förklara det för ett skolbarn på två minuter, måste jag lista ut det lite mer.

Den ärligaste delen av filmandet är det som blir kvar mellan raderna. Det är där man kan se om jag har förstått ämnet eller bara återberättar det.