Ганна

Jag visar avsiktligt inte omslaget. Först ska jag berätta vad den handlar om, och sedan, för er som är intresserade, ska jag berätta titeln.

Att läsa högt är läskigare än att skriva. Men man kan direkt höra var texten är bristfällig.

Tre saker med bokmärken någonstans mittemellan. Och jag vet fortfarande inte om jag kommer att återvända till dem.

Ett bokmärke på den hundrade sidan betyder att boken övergavs just där. Jag har tre av dem – och alla tre väntar på sin tid.

Jag skriver inte i marginalerna eller viker sidorna. Istället har jag en ruta, och varje bokmärke kommer någonstans ifrån.

Jag släcker taklampan. En lampa och rummet blir mindre, och boken kommer närmare.

Jag stryker under med en blyertspenna och kommer tillbaka om ett år. Det mest intressanta är när man inte förstår varför man strykte under det.

Tjugo minuter före allt annat. Läsning efter jobbet händer nästan aldrig, men alltid före.

Hemma diskar jag, och här rör ingen mig. Det är bäst att läsa där det inte finns något hushållsarbete.

Inte de bästa i livet, men de jag återkommer till hela tiden. Det här är andra listor, och den andra är mer ärlig.